Operationsdagen

Hej alla, nu är det lillasyster Emma som tar över bloggandet under de närmsta dagarna.

Igår (söndag) kväll, dagen innan op-dagen, åkte vi till Sahlgrenska för att Ida skulle läggas in. Avd 41 stod det i våra papper att vi skulle till, men när vi kom upp till avdelningen var dörrarna låsta och det var alldeles mörkt. Som 3 frågetecken och några pulsslag extra per minut åkte vi ner till bottenplan igen. Ida skulle istället sova på avd 37 (plastikkirurgens vårdavdelning) denna natt, för att efter operation flytta upp till avd 41 där enkelrum väntar.

Vi blev visade till sal 7, en 4-sal med två andra halvdementa damer. Under söndagskvällen fick Ida smörgåsar, te och yoghurt och hon verkligen överdrev tuggandet eftersom hon visste att det skulle bli svårt den närmsta tiden. Mamma och jag satt å sympati-bet-ihop istället. Senare tog en sjuksköterska lite blodprover, fick sticka 2 ggr för att det första kärlet sprack... så det tog lite tid. Mamma och jag var kvar till 20.30-tiden. För Ida väntade ytterligare en bakteriedödande dusch för att sen hoppa i "Tillhör-Landstinget"-skjortan.


OP-DAGEN

Måndag morgon. Dagen med stort D. Mamma och jag var tillbaks på avd 37, sal 7 kl.06.50. Ida hade varit vaken sedan 05-tiden. Hon hade duschat ytterligare en gång inför op, och låg å läste i sängen när vi kom. Hon hade fått en PVK på handryggen (perifer venkateter=en "nål"(plaströr) in i ett kärl där man sprutar in läkemedel m.m) och den gjorde väldigt ont sa hon. Jag fick hjälpa henne att sätta upp håret för att det värkte för mycket i handen.
Bakom skynket fick plötsligt en av de halvdementa damerna luft... "Det är väl inte besökstid nu? Nej, sa jag, men vi ska följa med min syster på operation snart. Jaha ja, jag ska oxå opereras, sa tanten, men jag tycker inte det är så lämpligt med besök nu. Nää, lilla tant, nu är det så här att min syster är väldigt spänd inför operationen så vi ska vara med vid operationsstart. Jasså, är hon det, så då har ni fått specialtillstånd? sa tjurskallen. JAA, PRECIS lilla tant, sa jag."

Kl.07.40 kom 2 sköterskor och körde Ida till operationssalen. Både mamma och jag var med inne i för-rummet. Jag fick sedan följa med in på op-salen. Ida fick ta på sig en mössa och sen gå in till salen och lägga sig på op-bordet. Det var många sköterskor där, både narkos- och op-syrror. Det kopplades upp EKG, syremättnadsmätare, blodtrycksmanschett... Vi pratade tårtor och skojade. Skratt och tårar blandades. Ida fick något lugnande och det märktes på henne. Jag satt precis bredvid hennes huvud och såg alla förberedelser... Slangen som skulle sitta i näsan, syrgasmasken som skulle hållas för näsa å mun, och alla monitorer som visade olika värden. Jag såg att pulsen låg på 107.
Ida var fortfarande lite orolig... Nu var det dax att somna. Hon skulle sövas med Propofol, ett sömnmedel som gör att det svider lite i armen när man injicerar. "Tänk på det bästa du vet nu, och så får vi hoppas att du drömmer om det. Vi sitter här hos dig hela tiden. Njut bara av narkosen nu och sov så gott..." sa narkossyrran. Jag satt bredvid och klappade henne och vi tittade på varann och gjorde slängpuss innan hon snabbt blev tröttare och tröttare...och till slut föll i skööön narkossömn. Jag blev ledd ut från salen. Utanför satt mamma och väntade. Vi åkte hem. Klockan var 8.30.