Pappa

Pappa, i dagarna har det gått två år sedan du blev akut sjuk.

 Glömmer aldrig den dagen jag fick samtal från mamma, att du åkt ambulans till Eksjö lasarett....

Jag kastar mig i bilen, åker hem och hämtar lite kläder. Ifall de kommer ta tid..

Jag är stark, så jag kan kör hem. 2,5 timma. Älskar ju att åka bil men resan är lång. Emma och Robban har även dom kastat sig i bilen och kör ner. 

 

Pappa drabbades av en akut hjärtinfarkt. Satt hemma på sin altan och löste korsord. Det högg till i bröstet på honom. Sambon hittar honom livlös o ringer ambulansen. De får liv i honom men hjärtat stannar ytterligare en gång. De får igång honom igen. Han får ligga i en respirator. Han fick kraftiga skador på sin hjärna av syrebris.

Mamma har varit hos pappa tillsammans med hans sambo Gun på sjukhuset. De berättar att han har jätte många slangar omkring sig och ligger i respirator. Han är nedsövd och kommer vara så. Tills de ser vad som är med honom. 

Han är fin där han ligger, solbränd, ser lugn ut och verkar inte ha ont. 

Vi pratar med honom, han svarar ju inte, men de säger att hörseln är de sista som försvinner.

Jag kramar pappas hand och tycker att jag känner att jag får ett tryck tillbaka. Han vet att jag är där. 

Jag känner det. 

Emma och Robban kommer ner. Alla gråter med försöker vara starka.

Åker hem till mamma sent den natten. Hon har te o mackor klara o vi försöker äta och tror att pappa 

kan klara detta. Vi vet att de kan vara fel på hjärtat eller någon reaktion med hans mediciner.

Försöker sova, gott att vara hemma hos mamma.

Nästa dag, pappas födelsedag 26 augusti 2010. Pappa fyllde 70 år.

Emma och jag firade honom 4 dagar tidigare, på söndagen. Han önskade sig en prinsesstårta med 70 ljus. Oups...de brann lite mycket så de släcktes snabbt av pappa. Visade sig vara en mysig 

eftermiddag tillsammans. Vi hade även fixat med oss mat. 

Pappa såg rätt klen ut. Kan se de nu efteråt.

Jag filmar pappa en lång stund, då han berättar om sitt liv. 

Den filmen är jätte mycket värd för mig idag. Tittar ofta på den.

Dagen på sjukhuset är lugn, de tar prover och ska få svar på fredagen. 

Vi sitter hos pappa nästan hela dagen. Många telefonsamtal. Familj, vänner.

Det sitter alltid en undersköterska hos pappa, dygnet runt.

De skriver så fint om honom i en bok, ifall han vaknar så kan han läsa den. 

Vi har med oss en mini prinsesstårta i tyg, den få han ha bredvid sängen. Vi har även tagit dit hans favorit cd skivor som vi gärna spelar. Christer Sjögren sjunger Elvis! " Alwyas on My mind"

 

Helgen är här och min bästa vän ska gifta sig, tårtan skulle göras. Vet att pappa hade velat att jag skulle åka. Jag tog ett jätte jobbigt farväl, o pussade mycket på honom. Jag valde att åka på bröllopet, kändes okey. De inte skulle ta några viktiga beslut på sjukhuset under helgen, utan de gjordes på måndagen. På bröllopet bad jag mina vänner att jag är där för bröllopsparet och att vi inte skulle prata om pappa. Jag gick undan ibland när jag kände att de blev för mycket. Ville inte missa deras viktiga dag trotts att jag hade jätte stor sorg. Idag känns det bra att jag fick vara med mina vänner. Det gav mig lite mera krafter.

 

Tillbaka på sjukhuset på söndag eftermiddag. Våra halvsyskon Marie och Hasse hade varit nere under lördagen och tagit farväl. Det gör ont i hjärtat att de inte hade någon kontakt när pappa var frisk. Jag försökte prata med pappa en gång att han skulle ringa och att de skulle bli vänner igen, men jag fick en utskällning att jag inte skulle lägga mig i de. Vi pratade aldrig mer om de. Jag pratade bara om dom och hur de mådde, om barnen hade gjort nåt speciellt.

 

Måndagen kom, vi fick ett nytt rum att vara på när vi inte var hos pappa. På dörren stod de "hej alla barn som ska opereras idag". Pappa sa ofta "hej alla barn". Rummet var ljusare och större.

Vi hade möte med läkare och sjuksyster. De berättade att pappa har så stora hjärnskador att han inte kommer överleva utan respiratorn. Utan man kommer att ta bort den och se honom smärtstillande och tillslut kommer hans hjärta sluta slå....

Fy, vi bara gråter men hoppas de kommer gå fort. Han får inte lida, han får inte veta att detta görs. Läkaren säger att de kommer gå fort.

Emma och jag bestämmer oss för att säga hej då till pappa när slangen fortfarande är i honom. Sen sitter vi i rummet på andra sidan korridoren och väntar på att han ska få somna in. Sambon sitter där hela tiden och hennes döttrar springer emellan. 12 timmar går, pappas hjärta "slår bra"... Emma och jag bestämmer oss får att åka hem. Vi är nöjda med att sambon sitter där.

 

Pappa ska egentligen upp på avdelning om han inte tar sitt sista andetag på intensiven som han fortfarande ligger på. Läkarna tar ett beslut att han får ligga kvar där, men bara tills en annan viktigare patient kommer. För vi tycker att han ska få sluta på intensiven eftersom vi gillar personalen som alltid sitter hos honom och han skulle då inte dö själv.

Men på onsdagen blir han flyttad. Pappa lever fortfarande men inte medveten. De gick inte alls fort. Envis. "Men vakna då och bli frisk igen..." usch, de var jätte jobbiga dagar.

Varken tisdagen eller onsdagen åkte vi till sjukhuset. Sambon var där. Vi ville inte se pappa, vi hade sagt hej då.

 

Vi ville heller inte att han skulle somna in på Emmas födelsedag, som var denna onsdag.

Torsdag kom, pappa "lever"...vi kör ner sambon, kan inte sitta hemma och vänta. Vi ville inte gå in till honom men satt i de gemensamma rummet.

Men jag kunde inte hålla mig ifrån, jag gick in och lite ångrar jag de. De var inte pappa där, en liten fågelunge som lät konstigt....pappa. Hemskt och se sig så. Emma smög också in men mådde heller inte bra av att de honom så.

Vi hade valt ut kläder som han skulle ha på sig ifall han skulle dö och vi inte "hinner ner", de måste klä honom inom en viss tid innan man kallnar. Han fick sina rutiga byxor som han ofta hade, med den vita skjortan han hade när vi firade honom på söndagen. Jag la även dit foton på alla oss barn, emma med magen, hans barnbarn och sambon. Prinsesstårtan i tyg skulle också med honom.

 

På söndagmorgon, 4 tiden ringde Emmas telefon. Vi hade sagt att de skulle ringa när pappa somnade in. Oavsätt vad klockan var. Mamma och Erik var bortresta, en sedan längesedan planerad resa. Emma och jag sov i dubbelsängen. Hon tog min hand när telefonen ringde och kramade den jätte hårt. Pappa hade äntligen somnat in. 6 dagar levde han utan respirator. Och läkaren trodde de skulle gå fort. Vi blev lättade, nu hade han fått ro. Änglarna hade hämtat honom. Nu mår han nog bra där uppe bland molnen. Han är hos farmor och farfar.

Vi somnade om och ringde familj och vänner på morgonen när vi vaknat igen.

 

Vi såg aldrig pappa mer. Sambon ville se honom igen. Då i Ängarydskapellet, i kistan. Hon har berättat att han låg fint där med kläderna på sig som vi valt ut. Det var massa tända ljus omkring. I kistan hade de även lagt prinsesstårta och kuvertet med kort på oss.

De kändes fint att göra så.

Har min egen bild i huvudet hur han ligger där.

 

Min pappa, min lilla pappa

 

Älskar dig

 

Puss och kräm